Oscars Perspektiv:

 

Omar gick och jag stod kvar i dörren ett tag och tittade efter honom lång efter han försvunnit utom synhåll. Shit. Den här gången hade jag verkligen ställt till det. Jag suckade och gick in igen. Katelyn stod i trappan och kollade på mig med ett höjt ögonbryn. När hon såg mitt ansiktsuttryck rusade hon ner till mig och slog armarna om min hals.

”Shit, baby, vad är det?” sa hon och gav mig en puss på kinden. ”Vem va det?”

”Omar”, sa jag. ”Han va fett sur… Gud, vad har jag gjort?! Jag kan ju ha förstört allt!”

Jag gick in i vardagsrummet och började organisera min filmsamling, som jag alltid gjorde när jag va nervös eller stressad.

”Asså, nu tycker jag du är taskig”, sa Katelyn surt.

”Va, varför?” sa jag förvånat.

”Ja, du säger ju ’vad har jag gjort?’ när det enda du har gjort är att spendera lite tid med din flickvän, istället för dina larviga vänner som du alltid är med!”

”Babe, va snackar du om, jag har ju typ bara varit med dig dom senaste dagarna”, sa jag förvirrat.

Jag hade väl inte gjort något fel? Trodde jag i alla fall… Alla var ju sura på mig för att jag inte spenderade tillräckligt mycket tid med dom. Gud va komplicerat allt blivit.

”Det är ju min karriär, min dröm… Jag kan ju inte förstöra det för mig själv å grabbarna.”

”Asså, du är ju fan korkad”, sa Katelyn med tårar i ögonen.

Hon sprang upp för trappan och kom ner direkt igen, med sin väska den här gången.

”Jag drar nu”, sa hon argt, fortfarande tårögd.

”Babe, snälla vänta, vi kan lösa det här! Jag vill inte bråka med dig… Vi kan kolla på National Treassure med Nicholas Cage om du vill, du tycker ju att han är så bra i den…”

Hon lyssnade inte, utan gick ut genom dörren och smällde igen den utan att ens säga hejdå. Jag kände mig helt tom på insidan. Vad fan hade jag gjort? Jag hade förstört allt med alla. Jag la mig på soffan och drog en filt över huvudet och önskade att jag bara kunde försvinna.

 

 

Katelyns perspektiv:

 

Jag småsprang nerför gatan med väskan slängd över axeln och tårarna rinnandes nerför mina kinder. Fan! FAN! Varför skulle allt bli så fel när det varit så bra? Fan ta Oscars kompisar, dom va sånna idioter allesammans. Det kändes som jag alltid kom i andra hand, efter The Fooo. Det va ett dumt namn, tänkte jag elakt. Fult, och folk stavade det alltid fel. Mitt förhållande med Oscar skulle varit så mycket bättre om det inte vore för allt bråk och hat jag fick utstå på grund av hans berömmelse. Ibland önskade jag att han bara va en helt vanlig kille.

Jag kände mig plötsligt jätte trött och satte mig ner på trottoaren med väskan bredvid mig. Jag torkade mig i ögonen utan att bry mig om att mitt smink kletades i hela ansiktet. Jag lutade huvudet i händerna och grät tyst.

”Katelyn?” sa någon efter jag vet inte hur länge.

För ett ögonblick trodde jag att det va Oscar, men när jag kolla upp såg jag att det va Felix. Oscar va tydligen inte ens man nog att följa efter och se om jag va okej. Han kunde va så konstig ibland. I ena stunden va han Prince Charmy med sitt sneda leende och gentlemansbeteende, och i andra stunden ignorerade han en för att gå å hänga med grabbsen. Fast hela prins grejen kunde kännas lite forcerad också, typ när han insisterade på att betala heeela tiden som om man inte kunde göra något själv. Ibland tänkte han bara inte tillräckligt mycket.

”Katelyn, vad har hänt?” sa Felix och lät oroad på riktigt.

Han va typ den sista människan på jorden som jag ville träffa, trodde jag, men jag kände mig ändå lite glad att han brydde sig.

”Nää… Jag och Oscar bråkade.”

”Gud, fett synd. Du kan ju inte bara sitta här… Du kan följa med hem till mig.”

Jag va glad över erbjudandet och tackade ja. Jag fick åka bakom honom på hans moppe med armarna om hans midja. Det kändes mysigt. Jag hade inte åkt moppe så mycket, bara en gång.

Jag och Felix gick in på hans rum.

”Omar berätta att Oscar bara låtsades va sjuk”, berätta Felix. ”Skulle snacka med han när jag träffa dig. Tänk att han bara lämna dig ensam så… Fan va taskigt.”

”Ibland känns det som han knappt bryr sig om mig. Han säger att han älskar mig och så, men The Fooo är typ hans liv. Och jag känner ingen utom er nästan, jag har inget liv i Stockholm, jag passar inte in här!”

Felix gav mig en lång kram. ”Det är inte sant. Omar är en asshatt men jag bryr mig om dig.”

Jag kände mig lite bättre. ”Tack”, sa jag.

Vi släppte varandra och han började dra sig undan, men stannade så våra huven va nära varandra. Jag kolla in i hans vackra ögon och han kolla på mig.

”Du är verkligen… Vacker”, sa han.

Jag rodnade och tänkte att det va fel för jag hade pojkvän. Men inget hade ju hänt det här va oskyldigt. Jag hade hört Oscar säga att Harald Treutiger är vacker massor av gånger, och det va ju mycket konstigare än det här.

”Tack”, jag rodnade mer och kände mig tomatig.

”Förlåt att jag va taskig mot dig på bro night… Jag sa typ att du va korkad. Jag skoja bara, jag tycker inte alls det. Du är mycket smartare än alla killarna tillsammans.”

Jag skrattade lite. Dom andra kanske inte gilla mig så mycket, särskilt inte Omar, men han va ju Göteborgare. Felix va i alla fall snäll.

”Det är tur att du är så snäll, Felix. Är så glad att jag inte är ensam.”

Han log mot mig. Han hade perfekta tänder. Jag kände hans hand i mitt hår och plötsligt va hans ansikte ännu närmare mitt. Mitt hjärta bultade otroligt snabbt i bröstkorgen. Vi kysstes. Först en snabb kyss utan tunga, men när våra läppar särades pressade han sig mot mig igen. Snart låg vi och hånglade på sängen.

 

 

Oscars Perspektiv:

 

Nej, jag kunde inte göra såhär längre. Jag måste hitta Katelyn och be om ursäkt för att jag varit en sån idiot de senaste dagarna. Jag älskade henne verkligen och jag stod inte ut med tanken på att hon va ledsen. Jag borde gått efter henne direkt. Jag försökte ringa men kom direkt till telefonsvararen. Fan. Jag gick ner till tunnelbanan och kolla efter henne, men hon va inte där. Tillslut bestämde jag mig för att gå hem till Felix. Han kanske kunde ge mig råd om saken. Han hade ofta bra saker att säga.

Jag kom hem till Felix och knacka på för deras dörrklocka funka inte. Hans mamma öppnade och sa att Felix nog va på sitt rum. Han va hemma i alla fall. Tur. Jag gick upp för trappan och stannade för att jag hörde konstiga ljud som kom från Felix rum. Det lät som han inte va ensam. Jag undrade om han hade en hemlig flickvän och tänkte att jag kanske inte borde störa. Men jag behövde verkligen hjälp, så jag bestämde mig för att gå in. Jag öppnade dörren och fick syn på Felix som låg ovanpå någon tjej. Båda satte sig upp så fort jag kom in och då såg jag… Det va Katelyn!

 

 

 

-------------

Hoppas ni gilla den här delen också! Drama;) Nästa kommer nog på Fredag som vi båda är upptagna imorgon. Tack alla underbara läsare och fellow Foooers! //Johanna & Melina xx