Katelyns perspektiv:

 

”Va fan?!” utbrast jag och snodde runt.

Tjejen jag och Oscar träffat utanför Subway, hon som kallat mig för hora, stod några meter därifrån med några kompisar. Hon flinade mot mig och de andra fnissade lite. Jag blundade. Tårar pressade mot ögonlocken och hela min kropp skakade. Jag kan inte gråta inför dom, tänkte jag. Jag får inte.

Mitt hår klibbade fast i nacken och hela min tröja va dränkt i läsk. Fy fan va äckligt det kändes. Oscar gick emot tjejerna. Han såg arg ut. Han sa något åt dom och leendena sveptes bort från deras ansikten, men jag hörde inte vad det va. Jag ville bara bort därifrån innan jag bröt ihop. Jag vände mig om och sprang.

 

 

Oscars perspektiv:

 

Va fan trodde dom att dom höll på med?! Kasta läsk på en oskyldig tjej bara för att dom va avundsjuka. Jag kolla på Katelyn, som såg helt förstörd ut. Ilskan bubblade inom mig och jag började gå mot tjejerna.

”Vad in i helvete tror ni att ni håller på med?!” sa jag argt. ”Så där gör man fan inte!”

Dom såg inte så glada ut längre. Bra, tänkte jag.

”Om ni är våra fans borde ni stötta våra beslut, inte bete er som fem åringar! Hon har aldrig gjort något mot er!” Sa jag och kolla bak mot Katelyn.

Hon hade vänt sig om och sprang därifrån. Shit! Jag kolla på tjejerna en sista gång. Det fanns så mycket jag ville säga till dom, men Katelyn va viktigare. Jag kuta efter henne så fort jag kunde, men hon va sjukt snabb!

Tillslut kom jag ifatt, och då va vi nästan vid ingången till Vasa Muséet. Där stanna hon och sjönk ner på marken. Jag satte mig bredvid henne och höll om henne när hon grät. Hennes rygg och hår va alldeles klibbiga, men jag brydde mig inte. Allt som betydde något va hon.

”Bry dig inte om dom”, sa jag tyst.

Hon kolla upp på mig. Hennes ansikte va dränkt i tårar. ”Alla hatar mig!”

”Det är inte sant! Jag hatar inte dig. Jag tycker om dig, väldigt, väldigt, mycket. Jag ville aldrig att det skulle bli såhär.”

Hennes blåa ögon va fortfarande fästa på mig. ”Jag tycker om dig också.”

Jag log lite smått och hon log tillbaka. Jag ställde mig upp och hjälpte henne upp på fötter.

 

 

Katelyns perspektvi:

 

Herregud va pinsamt! Oscar måste tro att jag är helt knäpp som reagera så… Men han va ju så snäll och fin mot mig. Ingen hade någonsin brytt sig om mig på det viset utom mina föräldrar. Han va verkligen nånting särskilt. Jag torkade bort tårarna. Inte gråta mer!

”Förlåt”, sa jag.

”För vad?” sa han mjukt och tog tag i mina händer.

”För allt det här… Du måste tro att jag är helt störd eller något.”

”Det tycker jag inte alls. Jag tycker du är helt underbar.”

Jag rodnade. Fanns det någon finare än han? Han kysste mig igen, inte lika länge den här gången. Jag blev alldeles skakig i kroppen, men på ett bra sätt den här gången.

Tillslut släppte Oscar mig, men han höll kvar i min hand när vi gick mot tunnelbanan. Jag ville bara komma hem och duscha av mig.

”Så…” sa han när vi skulle skiljas åt.

”Ja?” sa jag förväntansfullt.

”Är du min tjej nu, eller?”

 

 

---------------------------------

Hoppas ni gilla den här delen också! Tack för alla fina kommentarer <3 // Johanna & Melina xx